fredag 13 juni 2008

Nu är det minst ett år tills jag ska gå till ett jobb igen. Minst ett år som jag inte kommer att behöva gå upp på en väckarklockas kommando (i alla fall inte en mekanisk). Att inte behöva upp och iväg på så lång tid, det har ju inte hänt sen före jag började lekis. Och då tror ni kanske att jag skuttar omkring som på små moln här hemma? Icke. Jag känner mig knappt glad. Jag kan liksom inte fatta det. Det är för stort att ta in. Jag känner mig rätt sur. Hur konstigt det än kan låta.

3 kommentarer:

Anonym sa...

stora förändringar förstår man först i ett bakifrån-perspektiv.. när man narrativt skriver sin historia..

Anonym sa...

Men se till att ta till vara på tiden, för det är en tid som inte kommer igen!!! Jag ska inte ha nåra mer barn å jag känner att tiden har gått alldeles för fort, det är ju sista gången jag har en liten nu,hon går ju försjutton snart och växer så det knakar!!! //mia

Anonym sa...

jAG eee sååÅÅ aviiiizz!